Det kanske låter som en paradox, men i stuprörsorganiserade funktioner som kliniker och primärvård blir resultatet av ökade kostnadskontroller oftast ökade kostnader totalt sett eftersom patienten går tvärs genom flera funktioner inom vårdkedjan. Dessutom, vad är sannolikheten att alla funktioner ligger på eller under kostnadsbudgeten när man inte kan kontrollera flödet av patienter? Det enklaste sättet verkar vara att sluta ta emot patienter eller stänga avdelningar oavsett om vårdbehovet finns eller inte.
Idag finns det även en stor portion av ”hänvisningssjukvård” för såväl icke-akut sjukvård som multisjuka inom landstinget. Patienter flyttas runt till olika funktioner pga otydligt ansvar, man måste hålla sin budget eller har brist på plats. Hantering av ett givet antal patienter leder till en förutbestämd kostnad per klinik, eftersom kostnaden per vårdtillfälle är mer eller mindre konstant. Medvetet eller omedvetet kommer då antalet patienter i största möjliga mån begränsas, så att inte budgeten för funktionen överskrids. Ett resultat av detta blir att ledtiden för patienten ökas.
Är det ett rätt beteende både ekonomiskt och avseende samhällsnytta?
Om vi istället leker med tanken att det endast finns begränsat (!) med pengar för ett sjukhus eller landsting, men att de har möjligheten att kontinuerligt fördela resurser mellan kliniker, vårdcentraler och andra funktioner utifrån ett föränderligt patientbehov och -flöde. Hur skulle då landstinget styras?
Vi låter patienten och patientflödet styra vår verksamhet, där en viktig del blir att patienten inte ska behöva återvända. Behöver man komma tillbaka, så gör man det mot den funktionen som senast hade ansvaret. Patienten behöver inte ställa sig sist i kön i början av vårdkedjan och sedan ta sig igenom igen via ett antal olika funktioner, där varje stopp kostar pengar utan att patienten blir friskare.
Vi ställer oss frågan hur vi ska ta emot, genom hela vårdkedjan, så många patienter som möjligt och fördela och förflytta resurser utifrån var de ger mest nytta tidigt i vårdkedjan.
– De bästa och mest relevant kompetenta kommer in så fort som möjligt i behandlingsprocessen. Inte längst bak i kedjan efter att alla mindre kompetenta har gjort sina försök
– Stycka upp arbetet hos klinikerna i vårdrelaterat respektive administrativt och stödjande arbete. De vårdutbildade gör det vårdrelaterade arbetet
– Låt tid istället för kostnad vara en faktor som vi hela tiden vill effektivisera
Fokus på kostnad per funktion i vårdkedjan resulterar i ökade kostnader för helheten och dessutom långa ledtider för de enskilda patienterna. De längsta ledtiderna finns dessutom utanför sjukhusets portar. Genom att förflytta fokus från kostnad till ledtid, och kontinuerligt fokusera på att förkorta ledtiderna för patienterna, så skapas ett effektivt flöde genom och utanför sjukhuset. Detta leder till en kostnadseffektiv vård och säkerställer patientsäkerheten.
