En alltför positiv inställning och en onödigt hög tilltro till kvaliteten på egna idéer kan få ödesdigra konsekvenser. Detta gäller i synnerhet verksamheter som går ut på att generera idéer som kan omsättas kommersiellt.

Genom att bli förälskad i sina egna idéer, finns en risk att organisationens resurser utarmas genom att lönlösa projekt tillåts ta resurser i anspråk. Icke gångbara eller tveksamma idéer bör istället avfärdas så tidigt som möjligt, så att fokus istället kan läggas på nya idéer med större sannolikhet att lyckas.

Såväl forskning som innovationsrelaterad verksamhet präglas av drivkraften att generera idéer, vilka sedan skall genomgå en serie med tester och försök för att se om idéerna i praktiken åstadkommer de fördelar man trott. Dessa typer av verksamheter har vissa likheter med poker. I forskning och innovation är det slutgiltiga målet att idén skall fungera och visa sig vara konkurrenskraftig. Det är så slagen vinns och det är så investeringar ger avkastning. Att målsättningen i poker är att ha en vinnande hand och ta hem hela potten torde inte vara någon nyhet. Istället är det intressant att fundera över vilket det sämsta alternativet är. Med lite eftertanke inses lätt att det sämsta alternativet är att vara med hela vägen till slutet och få vara med och betala vid varje ny omgång, men i slutändan se hur någon annan tar hem potten. Om man inte vinner, är det med facit i hand följaktligen alltid bäst att förlora så tidigt som möjligt.

Detsamma gäller vid forskning och innovation. Inom läkemedelsforskning finns det vedertagna talesättet ”Fail early, fail cheap.” Att gå från pre-klinisk forskning till kliniska försök kostar mycket pengar och varje ny fas i de kliniska försöken tar exponentiellt mer resurser i anspråk. Trots detta är det inte ovanligt att organisationer etablerar incitamentsmodeller eller på annat sätt premierar att idéer trycks längre in i testprocessen, med än högre kostnader som följd. En oproportionerligt stor del av dessa idéer kommer sedermera att avfärdas, men kommer att ha kostat mycket mer än nödvändigt.

På samma sätt som att man i poker kan ”gå med” en omgång till, under förutsättning att det inte kostar alltför mycket, är det oftast värt att pröva idéer som är billiga att genomföra för att se vilka effekter som kan erhållas. Om insatserna däremot är höga, krävs mycket eftertanke och analys för att säkerställa att inte begränsade resurser allokeras till fel saker. Det är lätt att bli förälskad i en idé och därför hålla fast vid den av emotionella skäl. Denna risk ökar ju längre man varit engagerad i utvecklingen av idén. Detta fenomen, ”escalation of commitment”, är en av de största fienderna för ett framgångsrikt utnyttjande av tillgängliga resurser. Ju mer pengar man lagt in i den pott man spelar om, desto större är risken att man inte är villig att dra sig ur, även om att dra sig ur vore det mest rationella beslutet att fatta.

Genom att etablera en kultur där man så snabbt som möjligt försöker döda idéerna, istället för att premiera att idéer hålls vid liv så länge som möjligt, kan omfattande resurser sparas. Dessa resurser kan då istället användas för att generera nya, mer slagkraftiga idéer. I de fall idéer inte kan avfärdas och dödas, är de med större sannolikhet värda att prova i ett större sammanhang. Detta är en mycket större framgång för organisationen än att en idé förs vidare utan att ha blivit ordentligt skärskådad.

Tänk poker och spela för att vinna, men istället for att leta efter konfirmerande signaler att du kanske sitter med en bra hand, sök aktivt efter indikationer på att handen du sitter med faktiskt kan vara dålig. Vinnarna är de som har förmågan att satsa på rätt händer och slänga bort de som inte är konkurrenskraftiga. Anledningen till att man förlorar i poker är att pengarna tagit slut. Detsamma gäller forskning och innovation.