En lång lista med projekt och aktiviteter som upptar medarbetarnas tid, som gör det omöjligt att få till ett möte med fler än två deltagare, om man inte tar en tid om fyra veckor. Känns det igen?
Denna bild är idag alltför vanlig i alla typer av organisationer. Det finns en tro att om man bara iscensätter många initiativ, så kommer effekterna att komma. Detta är dock bara en villfarelse. I själva verket resulterar det stora antalet projekt i splittring av såväl individer som organisationen i stort. I sin iver att uppfylla ställda förväntningar, försöker den enskilde medarbetaren efter bästa förmåga att leverera till alla uppdragsgivare och säger aldrig nej till någon. Leveranserna sker, men kvaliteten är inte alltid den allra bästa. Men man har gjort det man kunnat, givet förutsättningarna.
På samma sätt fokuserar delar av organisationen på för dem viktiga projekt, ofta på bekostnad av andra projekt, medan andra delar av organisationen prioriterar de projekt som andra försakar. Resultatet blir att få, om några projekt, blir ordentligt genomförda rakt igenom. Ledningen står undrande varför de förväntade effekterna uteblir.
Enligt min erfarenhet ligger nyckeln paradoxalt nog i att iscensätta färre projekt! Detta för att på så sätt få hela organisationen att tillsammans fokusera på de viktigaste åtgärderna och säkerställa att dessa genomförs så hundraprocentigt som möjligt genom hela organisationen. Detta fokus skapar ”riktad sprängverkan” som resulterar i såväl bättre resultat som bättre upplevd arbetsmiljö. Vilken metod som används för att selektera de viktigaste aktiviteterna är inte vital. Effekten får du genom att stödja organisationen och medarbetarna i att välja bort de aktiviteter och projekt som är mindre viktiga för tillfället. När allt kommer omkring handlar strategi och prioritering trots allt lika mycket om att välja bort vad man inte skall göra.
